poetry in action features work by poets from around the world, translated into English.

It has three rallying cries:

Poets of the world, unite and take over!

Resist the oppressive constraints of good, publishable poetry established by mainstream literary venues!

Only poetry in translation, all the time!

Coming at you on the 20th of each month.

 

 

 

 

THE GIRL AND THE LATRINE

 

I. THE PORCELAIN FACTORY

The girl with swollen feet and wooden shoes is sitting in the latrine. A woodwork extension of the Porcelain Factory. The girl prefers to sit there, in the flooded room. She sits with her thighs against the wood. It’s cold. Her skin is broken.

See that? Her face, the pattern. Her skin’s crumbled apart from working so much in the Porcelain Factory. The hot, humid air stifles the oxygen. Her skin’s scarred from various porcelain parts: Flora Danica, and that one mussel pattern – she can’t remember what it’s called. That’s her specialty. Not knowing the names. No one’s educated her. The world has shown its poorest and most inaccessible side. But it doesn’t worry her.

 

II. THE FLOOD

Beetles cling to the wood. Like dung. Just like dung. Dung clings. Dung always clings. These beetles are the same color as dung. These beetles are blood-suckers. They can’t extract any food from wood, nor from any mirrors. Only from dung. The beetles produce sugar in their insect parts, which they store for later. The girl extracts their sugar through certain (milking) movements. When she turns her face up, she milks the sun. Beetle eggs gather like flocks around her ankles.

When the door slams, red lipstick and stained teeth dazzle. The latrine is full. The sewage cannot be emptied into the deep sea. Nor does the flooded latrine quell the steam pouring from the Porcelain Factory. Steam haunts her wherever she goes. She cannot fall, even if her clothes are already torn.

 

III. THE FINE DINING ROOM OF THE PORCELAIN FACTORY

The air inside the fine dining room is thick with chlorophyll, condensation, stillness. It’s colorless and hard to inhale, full of carbon monoxide resulting from combustion and fermentation. Dinner is served. The girl knows that in this kind of air anything could happen. It is what kills: the words, a clenched fist, whiplash, a slow drowning, tightness in the throat, shortness of breath. Anything could happen in this air, in this colorless steam. Everyone in the fine dining room raises their glasses and nods. A toast! They take deep gulps of poisoned drinking water which, within seconds, clouds their stomachs. The girl swallows what’s left in her stemmed glass. Comfortable, she’s hidden away in a room of the Porcelain Factory. Where crystal glasses carry poisons. She’ll get used to it.

 

 

 

 

 

 

 

 

FLICKAN OCH LATRINEN

 

I. PORSLINSFABRIKEN

Flickan med svullna fötter och träskor sitter på latrinen. Det är ett verk av trä som är en utbyggnad till Porslinsfabriken. Flickan föredrar att sitta där, i det översvämmade rummet. Hon sitter med låren mot träet. Det är kallt. Huden smulas sönder.

Se där, ett ansikte, hennes fläta. Huden är sönderrostad av arbetet i Porslinsfabriken. Den ångande heta luften kväver syret. Hennes hud har ärrbildning från mönstret av de olika porslinsdelarna: Flora danica, och det musselmönstrade – det som hon inte vet vad det heter. Det är flickans visa, att inte känna till benämningarna. Ingen har engagerat sig i hennes bildning. Världen har visat sig från sin mest fattiga och otillgängliga sida. Det bekommer henne inte.

 

II. DET ÖVERSVÄMMADE

Skalbaggarna klamrar sig fast i träet. Som dyn. Precis som dyn. Dyn klamrar sig fast. Dyn klamrar sig alltid fast. Skalbaggarna har samma färg som dyn. Skalbaggarna är blodsugande. De är inte förmögna att utvinna någon föda ur träet, heller inte ur några spegelbilder. Men det kan dyn. Skalbaggarna alstrar socker i sitt insektskött, som de sedan lagrar, därefter stöter de sockret ifrån sig.  Flickan utvinner deras socker genom sina (mjölkande) rörelser. När hon vänder upp ansiktet mjölkar hon solen. Äggen samlas i flockar runt hennes vrister.

Det röda läppstiftet och de fläckade tänderna bländar när dörren står och slår. Latrinen är full. Sörjan går inte dumpa i dyhavet. Inte heller avlägsnar den överfulla latrinen hettan som fortfarande ångar ut från Porslinsfabriken. Var hon än befinner sig förföljer ångan henne. Flickan är oförmögen att falla trots att hennes kläder redan är sönderslitna.

 

III. DEN FINA MATSALEN I PORSLINSFABRIKEN

Luften inne i matsalen är förtätad av klorofyll, en tjock ånga, stilla. Den är färglös och svår att inhalera, full av kolmonoxid som uppkommer vid förbränning och jäsning. Middagen är framdukad. Flickan vet att i den här luften skulle allt kunna ske, det som dödar: orden, den knutna näven, pisksnärtan, det långsamma drunknandet, det som stramar i svalget och minskar lungornas omfång. Allt skulle kunna ske i den här luften, i den här färglösa ångan. De andra som också fått tillträde till det fina rummet höjer glasen, nickar åt varandra, skålar. De dricker djupa klunkar av det förgiftade dricksvattnet, det som inom några sekunder grumlar vätskan i deras magsäckar. Flickan sväljer det sista som är kvar, längst ner i grodglaset. Hon trivs bra här, i rummet väl dold inuti Porslinsfabriken. Här inträffar förgiftningen i kristallglas. Det kan hon vänja sig vid.

 

 

 

Sara Tuss Efrik (b. 1981) is a writer and videoartist from Sweden. She has an MFA in Theatre from the Theatre Academy in Malmö and has studied at The Nordic Writing School at Biskops-Arnö. Her 2012 debut novel was Mumieland and was most recently featured as the play Mother Dog at Gothenburg City Theatre. In the U.S., she has published two chapbooks: Automanias: Selected Poems (Goodmorning Menagerie, 2016)—winner of the 2015 Goodmorning Menagerie Chapbook-in-Translation contest—and The Night´s Belly (Toad Press, 2016), both translated by Paul Cunningham. Her collaboration with Johannes Göransson—The New Quarantine—is forthcoming from Inside the Castle. She has also just finished her second novel, Nobody is sick, nobody is dirty, nobody is dead.